....the size of the human brain allows stable networks of about 148 (personer alltså - min komplettering). Rounded to 150, this has become famous as “the Dunbar number”.
.....the Roman army, seem to be organised around the Dunbar number. Because everybody knows everybody else, such groups can run with a minimum of bureaucracy.
....sociologists also distinguish between a person’s wider network, as described by the Dunbar number or something similar, and his social “core”.
The Economist asked Cameron Marlow, the “in-house sociologist” at Facebook, to crunch some numbers. Dr Marlow found that the average number of “friends” in a Facebook network is 120, consistent with Dr Dunbar’s hypothesis, and that women tend to have somewhat more than men.
Men......the number of people on an individual’s friend list with whom he (or she) frequently interacts is remarkably small and stable.
Thus an average man—one with 120 friends—generally responds to the postings of only seven of those friends by leaving comments on the posting individual’s photos, status messages or “wall”. An average woman is slightly more sociable, responding to ten.
When it comes to two-way communication such as e-mails or chats, the average man interacts with only four people and the average woman with six.
Lite av en slutsats: What mainly goes up, therefore, is not the core network but the number of casual contacts that people track more passively......Put differently, people who are members of online social networks are not so much “networking” as they are “broadcasting their lives to an outer tier of acquaintances who aren’t necessarily inside the Dunbar circle,...”
Humans may be advertising themselves more efficiently. But they still have the same small circles of intimacy as ever.
Alltså: Facebook som en sorts personlig mediekanal till kontakter i periferin. Jag finns alltså är jag.
I slutet på förra veckan genomfördes den 15:e konferensen Beyond the Printed Word. I Dublin på Irland samlades 423 personer från 40 länder (varav 135, alltså 32%, från Skandinavien). IFRA tillhandahöll moblogg (som numera kallas multi-blog) och vanlig blogg (inte många kommentarer på den förresten). Som sammanfattning av de två dagarna vidarförmeldar jag uppmaningen från konferensarrangörerna att gräva där vi står inom följande områden:
Publicistens utmaning är att med sin, i sitt varumärke laddade, trovärdighet lyfta fram relevans (på nätet) och sålla fram talang (genom nätets sociala funktionalitet).
Istället för att tänka målgrupper och demografier skall moderna medier tänka på konsumentens situation och humör ("mood") under mediekonsumtionen. Moderna medier måste vara tydliga och räkna med simultankonkurrens (d.v.s. att "vårt" medie konsumeras parallellt med flera andra medier).
Integrera i tidningen för att förändra hela tidningshuset till genuint flerkanalsmedvetet. Integrera flerkanal i webbsidor (alltså inte egna webb-tv-kanaler utan webbsidor med förstärkande webb-tv). Integrera mobil kommunikation (som alltmer liknar webben - I Japan, som varit ledande på omsättning i mobila medier, tycks medieföretagens möjligheter att skapa nya intäkter via mobilnätet nu minska).
Avgörande, oavsett medie, är kvaliteten i kärnverksamheten journalistiken och i arbetet med att bygga ut verksamhet med hjälp av nätet.
På konferensen anslöt sig samtliga till mantran som att utnyttja web 2.0 med bloggar, kommentarer och kartor. Tack vare webb 2.0 får den lokala webben konsumentens position som epicentrum - inte redaktionens geografiska placering.
Nya intäkter måste bygga på hela vidden av Internetannonseringe från räckviddsannonsering (banners för en stor publik) via sökordsmafö (kontextannonser) till katalogtjänster och rubrikannonsmarknader (ge gorillan en banan).
Några intressanta exempel:
En passionerad webbförläggare på Mail&Guardian i Sydafrika har byggt upp ett antal kvalitetsinriktade redaktionella communities med hjälp av kostnadsfria "webb 2.0"-verktyg. Ladda ned hans presentation.
Förra året i Österrike lärde vi oss om annonsformat som tänjer gränser. I år tänjdes gränserna av en Malaysisk sajt. Några av formaten var köpa annonsering under ord, text, kontext, artikeltema, citat. Kommande funktioner var tala med annonsör. Skillnaden till Googles annonsformat är att i Malaysia arbetar man helt manuellt.
Melinda Gipson som har haft en liknande karriär som jag själv - fast i ett oändligt mycket större format (vi har haft liknande roller på NAA och TU och jobbar nu för 450 lokala tidningar inom Gatehouse och jag för 60 tidningar på Citygate) predikade och namedroppade inom "web 2.0". Här kommer en liten länksamling: - Zope - "an open source application server for building content management systems, intranets, portals...". Gipson tycks se Zope som alternativ till Vignette, Polopoly, Escenic och Roxen. Zope bygger på skriptspråket Python. Andra alternativ är Drupal och WordPress för bloggar (som vi testar i bloggen CitygateForum). - Basecamp - projektuppföljningsverktyg som svenska Projektplatsen.se. - IQZone - moblogg och mobila radannonser. - Magnify - ett community för video och ett kostnadsfritt (läs annonsfinansierat) QBrick? - Yokel - onlinekatalog för shoppers - vad och var vill du shoppa? "All shoping - all local". Så här ser det ut i Gatehouse version. - Istället för egen jobbsajt har Gatehouse partnerskap med Yahoo med white-label (=inga skydigheter att använda Yahoos varumärke). - Gipson rekommenderar de årliga konferenserna DEMO (i slutet på januari i Palm Beach, CA) och Alwayson (månadsskiftet juli-augusti vid Stanford, CA). - Gipson bloggar på Newsmaven. Det fanns minst en som bevisligen gillade Gipsons röda tråd.
På förra årets konferens nämdes inte FaceBook - den här gången gjorde nästan alla det. Förra året var Google ett hotfullt spöke. I år var det snarare en kraft de flesta planerar att utnyttja och inspireras ifrån.
När vi ändå var i Dublin passade Citygate på att besöka Googles europeiska huvudkontor samt tidningskoncernen Thomas Crosbie Media - TCM.
På Google pratade vi sökordmarknadsföring, kartor och GSA. Kontorsmiljön i Dublin fylls av 1500 anställda (av Googles totalt 16 000) - mest "unga vuxna" (medelåldern är 29 år) och påminner lite om dagismiljö med massor av kreativa färgglada inspirationskällor lite varstans (tält, leksaker, tavlor...). Sammanfattning av vad vi fick höra:
Av sökningar på "svenska webben" har Google 86% (jämfört med 99% i Spanien!), MSN 8% och Yahoo 2%.
Omsättningen för hela koncernen ligger på omkring 24 md kr. I Dublin arbetar mindre än ett halvt dussin med sökmafö på svenska marknaden som bör omsätta över 1 md kr för Google i Sverige i år.
I Googles listningar av sponsrade länkar avgör pris (Cost Per Click) och en s.k. kvalitetsranking (hur många klickar) placeringen högt upp eller lägre ned. I USA kan man köpa räckvidd på postnummer (på de som söker) och i Sverige på län. Det finns fler sätt än CPC att betala på i USA. Just nu titar man på videoannonser och banners. Exempel på annonsörer som är skickliga är NordNet, Hotell och Londonmusikaler.
Precis utanför konferensrummet som vi satt i fanns en stor skylt med "Google Base" - en produkt som konkurrerar med sajter som Craigslist (och Blocket). Enligt våra värdar kan den dyka upp i Sverige (har inte hört så mycket om genomslaget i over there) liksom betalningssystemet Google Checkout.
I Sverige jobbar Google med ett 40-tal licensierade återförsäljare. Personer och konsultföretag kan genom ett helautomatiserat (som det mesta på Google) system bli en GAP - Google AdWords Professional.
På Google maps kan alla företag sätta flagga på sin adress och bygga infosidor kostnadsfritt - det kallas Local Business Center. Mycket kul finns att göra med kartor. Exempel: Trivop och Dartmaps.
I Sverige har snart 70% av hushållen tillgång till bredband mot mindre än 50% på Irland (bredband har mycket varierande kvalitet så egentligen är siffran lägre). Internetannonsmarknaden omsätter på Irland ca. 1/10 av de 4 miljarder som IRM prognosticerar för Internetannonseringen i år här hemma och sökordsmafö tar 60% av detta (mot ca. 30% är hemma). TCM berättade om två framgångar - en jobbsajt och syndikering av nyheter till moniloperatörers portaler - och ett stort misslyckande - en golfsajt. Det var intressant att hitta ungefär samma bannerformat som här-hemma.
...är det polulärt att vara. Jag kan förstå. Att oavbrutet bli inbjuden till små tramisga widgets och ständigt få insyn i trams som andra har testat fördjupar inte min tilvaro. Alexander Bard talar om ett verktyg för arbetarklassen. I The Economist läser jag om "övervärderingen" av Facebook och att istället Ning is the thing. Bör testas alltså.
Tack vare finurlig men enkel funktionalitet sprider sig Facebook snabbt. När du loggar in första gången hämtar Facebook, med automatik, adresser från dina e-postkonton och skickar inbjudan till din sida. Jag fick en sådan inbjudan från en kompis till min son. Nu när jag sedan en tid har skaffat konto vill min son inte släppa in mig som buddy på sitt konto. Snopet. Jag kan iofs förstå varför - pappa med full kontroll liksom. NT skriver om detta.
Internet har skalfördelar. Craigslist, som erbjuder gratis privatannonsering och används av miljoner, har ett 30 tal anställda. Facebook, som erbjuder personliga nätverk med kraftigt växande miljonpublik, har 240 anställda. I sverige lär över 300 000 personer vara anslutna till Facebook. Affären bygger på annonsering.
Annonser på sociala nätverk - är det en hit? Den här artikeln. som referar till en rapport från Forrester argumenterar emot. Hans Kullin på bloggen Media Culpa har insiktsfulla argument som argumenterar åt samma håll. Alltså: annonsering på bloggar är ingen mega-hit. Andra argumenterar för att det finns en jättepotential för annonsering på sociala nätverk. T.ex. Veckans Affärer eller bloggare med mycket trafik. Jag håller med Kullin. På "min sida" vill jag möjligtvis ha annonser om jag får intäkten. De som tittar in på "min sida" vill helst inte se annonser där. Dom vill bonda med mig eller dela mina intressen. Annonser som bidrar till nätverkskänslan kan vara OK? Vilka är det? Artikeln har redigerats efter första publicering.
