Mitt under högsommarn kommer en faktura för helårsprenumeration från DN på 2 514 kr. Oj så mycket tänker jag. Med fakturan kommer ett käckt brev från Upplageavdelningen. Någon rad om DNs "sommarsatsning" följt av ett stycke vardera om att jag kan flytta tidningen till semesteradressen och om att jag kan betala med autogiro (båda handlar om pengar till DN). Sen kommer droppen - själva fakturan - med myndighetsspråk. Några exempel: "Nu är det dags att förnya din prenumeration", "...prenumerationsavgiften..." och "Vill du veta mer om DNs regler för prenumeration". Vi har Le Mondes veckoedition hemma och deras prenumerationsfakturor är som ett frieri.
Antagligen har jag fel. Det är nog bara jag som retar mig. Säkert har DN igenom marknadsundersökningar hittat det optimala språkbruket för att övertyga mig, som normalprenumerant, om att förnya min relation med infocentralen på Kungsholmen. Men i år tror jag att jag avstår..........nej förresten jag betalar. Jag har för svårt att avstå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ähh, varför inte säga upp prenumerationen och vänta till DNs trevliga anti-churnavdelning ringer som säljer tillbaka prenumerationen med med 4-6 gratismånader..
Öh? Jag fattar inte... Om du tänker betala, varför gnäller du på formuleringarna? Antingen "betalar man och ser glad ut", eller så har man problem med utformningen av fakturan och a) skiter i den helt och DN får aldrig veta varför, eller så b) ringer man upp prenumerationsavdelningen och förklarar vad man är missnöjd med. Får man ingen respons - då skiter man i att betala.
Men att vara missnöjd med en produkt och sen ändå köpa den förstår jag inte, då får man skylla sig själv och bör knipa. Tycker jag.
Kommentar till ovanstående:
Varför skall jag ringa DNs kundtjänst när dom kan komma till mig. Jag menar att det är DNs skyldighet att ha koll på bloggar som nämner deras varumärken.
Skicka en kommentar